Jultomten kom invandrande till Sverige från kontinenten på 1860-talet. Bilder av det katolska helgonet S:t Nikolaus, barnens givmildskyddshelgon, spreds genom jultidningar och julkort och gav form åt den moderna tomten. I Sverige fick jultomten sin särprägel när Jenny Nyström på 1880-talet började teckna och måla sina tomtar. Hon gav dem drag av både Nikolaus och den gamla nordiska gårdstomten. Det är först vid början av 1900-talet som jultomten får en framträdande plats i den svenska julen, och det är också då som julklappar börjar bli vanligare. Den rödklädda tomten blev snart en självklar symbol. Det blev också vanligt med prydnadsfigurer och ljusstakar i tomteform.

Den nordiska gårdstomten som fick sin gröt på julnatten har egentligen ganska lite med julklappstomten att göra. Gårdstomten var ingen generös givare utan krävde själv gåvor som tack för tjänster han gjort gården. Man såg honom nästan aldrig men man visste att han vakade över allting, över husen, djuren och husbondfolket. Det märktes när han blev misslynt, då kunde det gå illa med både skörd och boskap. Det var för att hålla tomten på gott humör och tacka honom för god hjälp som man varje julafton gav honom en stor skål av den godaste gröten.

Man anser att tomtens ursprung går tillbaka till förkristen tid. Ordet tomte hänger samman med att han rådde över den tomt där gårdens byggnader var uppförda. Över hela världen finns föreställningar om att människors boplatser varit beskyddade av övernaturliga väsen. De såg till att boplatsen sköttes, att djuren behandlades väl och att allting blev ordentligt gjort. Man visste vad han krävde och försökt uppfylla hans önskningar.